Anglicism 3: att ta plats och äga rum

hjärtan2Kärleken spirar i vårens tid och två människor bestämmer sig för att ingå det äktenskapliga förbundet. Men när Aftonbladet berättar om bröllopet solkas romantiken ned av ordvalen ”tog plats”. Ett bröllop tar inte plats, det står inte i vägen — nej, det äger rum.

Uttrycket att äga rum betyder rätt och slätt att något händer och utspelar sig på en viss plats. Egentligen är det ett neutralt uttryck, men när jag begrundar det slås jag av hur vackert det är: att äga rum. Ligger det inte en värdighet i det? Att det som äger rum intar platsen med ödmjukhet och auktoritet?

På engelska motsvaras uttrycket av ”take place”. Men detta är inte detsamma som att ”ta plats”. Att ta plats är att uppta ett utrymme, att vara i vägen. Man ersätter alltså ett svenskt uttryck med ett svengelskt, som därmed får en negativ laddning. Synd på ett så vackert brudpar. Låt kärleken ta plats, men bröllopen äga rum.

Läs om saken hos en annan bloggare här.

Flickvännen

Jag är med i en läsecirkel där jag inte kan påverka valet av roman. Det är inte så dumt. På så sätt presenteras jag för böcker som jag annars inte hade valt. I bästa fall upptäcker jag något riktigt läsvärt och mina eventuella fördomar kommer på skam.

I cirkeln har ci läst två svenska romaner om unga kvinnor som lever i destruktiva förhållanden. Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant (recenserad i mitt senaste inlägg) var den första. Karolina Ramqvists Flickvännen är den andra. Om jag inte hade blivit påbjuden att läsa dem hade böckerna nog gått mig förbi. Men medan Svenssons bok gjorde ett djupt intryck på mig, är jag mindre imponerad av Ramqvists.

Flickvännen

Karin är förlovad med gangstern John. Hon lever ett tomt lyxliv i en tjusig villa köpt för blodspengar. Större delen av romanen utgörs av en inre monolog under vilken Karin går runt i sitt hem och försvarar och förklarar sitt liv med John. Till sin hjälp tar hon Karen i Scorseses film Maffiabröder. Genom att tänka på hur Karen agerar i olika situationer och helhjärtat ställer upp för sin make, sporras hon att själv göra likaledes. Hon kan behöva den sortens paralleller om hon ämnar att fortsätta sitt förhållande. Till sin förvåning upptäcker hon att grannen Thomas attraherar henne, och hon konstaterar kallt att hon lever med en man som hon inte vågar ha barn ihop med. Läsaren anar dock att ett uppbrott skulle innebära livsfara för henne.

Berättelsen är som ett kammarspel: Karin går i första akten ensam hemma och förbereder en dammiddag. I andra akten genomför hon den. De inbjudna är flickvännerna till Johns kumpaner. De är de enda som hon kan umgås med, de enda som förstår och som hon kan tala någorlunda öppet med. Så instängd är hennes värld. Samtalsämnena är ytliga, men bakom denna yta lurar hela tiden oron för pojkvännernas kriminella leverne.

Det som kunde ha blivit intressant faller tyvärr ganska platt. Det är synd, för idén är inte dålig. Det finns goda ansatser till psykologiskt intressanta partier – inte minst bränner relationen till modern och systrarna till. Men medan Amanda Svensson skriver drivet och moget, leker med perspektiv, fiktion och komposition, skriver Ramqvist rakt upp och ned, utan finess. De flesta meningar börjar med subjektsfundamentet ”jag”. Det blir tjatigt. Inte heller övertygas jag av skildringen av Karins och Johns förhållande. Vad ser de hos varandra egentligen?

Historien skulle göra sig bättre som pjäs, och som sådan tror jag att den skulle kunna bli riktigt bra. Men som roman fungerar den inte helt tillfredsställande, åtminstone inte i det här utförandet.

 

.

Pirater i folkhögskolemiljö

Det är tacksamt att låta en berättelse utspela sig i en sluten miljö. I en värld där yttre påverkan är begränsad kan det extrema hända. En folkhögskola är spelplats för Amanda Svenssons tredje roman, Allt det där jag sa till dig var sant. Titelns påstående kan vi inte lita på, visar det sig. Det här är nämligen en roman som leker med fiktionen.

En nittonårig flicka, vars riktiga namn vi aldrig får veta, inleder en relation med en ung man vars namn vi heller inte får veta. Båda är elever på skolan. Hon går skrivarlinjen. Han går allmän − trots att han ser sig som stor Poet, ett missförstått geni. Han svänger sig med lärda citat, tjusiga formuleringar och filosofiska utläggningar, kallar sig ömsom Majakovskij, ömsom Ted Hughes. Hon blir hans musa och följeslagerska i hans uppdiktade diktarvärld, en Lilja Brik (Majakovskijs älskarinna) och en Sylvia Plath (Ted Hughes fru).

Förhållandet urartar. Han är manipulativ och våldsam. Hon är inte blind för hans destruktivitet. Det är inte så att hon avgudar honom. Tvärtom ser hon igenom hans komplexfyllda fasad. Ändå stannar hon. Hon lockas med i hans fiktiva, bildade värld. Men framför allt är hon en ”följare”, en som följer då hon blir kallad.

Räddningen ur förhållandet blir en annan person som kallar på henne och som hon följer. Denna person är Ilse, också elev på skolan, helst sedd som sjörövardrottning. Liksom Poeten är hon alltså fast i en fantasivärld. I romanens hjältinna ser hon sin själsfrände. Tillsammans erövrar de världen − det vill säga folkhögskolan − som piraterna Anne Bonny och Mary Read.

Det låter som om det vore upplagt för en feministisk tolkning. Men så enkelt är det inte. Den kvinnokraft som manifesteras i Annes och Marys lekar är minst lika destruktiv som Poetens — på slutet spårar det ur fullständigt. 

Men vad är egentligen sant? Författaren leker med läsaren, vänder på perspektiven, ändrar om i sin berättelse. Och varför skulle hon inte? Hela romanens idé är — som jag tolkar det — fiktionens kraft att förändra en verklighet som man antingen vill fly från eller bara krydda med spänning.

Det är en sällsynt väl genomförd roman, idémässigt och kompositionsmässigt. Det är rappt och intelligent berättat. Jag vill ha mer av Amanda Svenssons fiktiva karuseller.

 

En författare jag vill läsa i höst

Att lyssna till författare är ofta berikande. Författare arbetar dagligen med berätta hur det är att vara människa. De bästa författarna är de som har förmåga att sätta ord på det jag redan visste men inte kunnat formulera, eller de som formulerar sådant jag aldrig tänkt på och just därför sätter i gång mitt tankesystem.

Därför är det med visst vemod som jag konstaterar att jag inte kommer att besöka bokmässan i år. För mig är den en av höstens absoluta höjdpunkter.

hoeg_4Jag får nöja mig med SVT:s Babel och jag är mer än nöjd därmed. När Daniel Sjölin slutade som programledare trodde jag att det skulle bli svårt att hitta en fullgod ersättare. Men Jessica Gedin har tagit över stafettpinnen med den äran. Hon klarar av konsten att under kort tid locka fram guldkorn från författarna. Detta konstaterar också Peter Høeg i det senaste programmet. Programledarens (kvinnliga) vänlighet får honom att öppna sig. Han talar om manligt och kvinnligt på ett sätt som är nytt för mig, och jag tänker att jag troligen inte skulle ha hört det sägas av en svensk författare. Han menar att man letar efter det som man inte själv har, och då man inte finner det attraheras man av det andra könet som har just det man saknar. Avgrunden mellan könen är djup, menar han. Jag skulle vilja ha det där utvecklat mer och vill därför läsa Peter Høeg i höst. Det var ett tag sedan Fröken Smilla var aktuell.

I begynnelsen var ljuset

Amelie Posse (1884-1957)

Amelie Posse (1884-1957)

Den som någon gång har åkt längs E6:an mellan Malmö och Helsingborg har säkert tänkt på att det finns en plätt där Öresunds skönhet uppenbarar sig alldeles särskilt. Det är utanför Glumslöv. Den som viker av här och åker mot havet kommer att mötas av en idyllisk liten fiskeby som heter Ålabodarna. På höjden ovanför fiskeläget ligger slottet Örenäs. Tidigare låg här en annan byggnad med namnet Maryhill. Här växte grevedottern Amelie Posse (1884-1957) upp, långt från huvudstaden förvisso, men ändå mitt i den svenska kulturella och politiska eliten. Hennes farfar var statsminister Arvid Posse. Morfar var politikern och Gluntarne-fadern Gunnar Wennerberg.

I den självbiografiska I begynnelsen var ljuset berättar hon om sin barndom. Redan den gammaltestamentligt klingande titeln aviserar att det rör sig om en ljus sådan. Titeln låter oss också ana en zweigsk sorg över ett förlorat paradis. Posse, som var aktiv antinazist, skrev denna nostalgiska bok under de första åren av andra världskriget. Hon prisar det 1890-tal som hon växte upp i, en kulturell guldålder i ett framtidstroende samhälle som — åtminstone på lokal nivå — präglades av respekt mellan människor. Alla barn lekte med alla. Mellan greven och byborna rådde goda relationer. Men mörka inslag finns, som när Amelie upptäcker att deras trädgårdsmästare hållit en flicka inspärrad i sitt hem.

Amelie Posse levde under några år i Lund.

Amelie Posse levde under några år i Lund.

Upplägget är tematiskt (”Musiken”, ”Om Gud”, ”Morfar på Maryhill” etc). Minnet är gott och de lustiga episoderna många. Författarinnan minns sig själv som en kavat, finurlig och brådmogen flicka. Hon är så charmig att jag blir överförtjust.

Familjens umgänge bestod av den tidens celebriteter. Wilhelm Stenhammar spelar piano för dem. Föräldrarna reser till Stockholm och går på kunglig middag. Minnesvärt är avsnittet om när Selma Lagerlöf, då lärarinna i närmaste staden Landskrona, hedrar dem med ett besök och läser ur sitt förstlingsverk, den alldeles färska Gösta Berlings saga.

Amelie Posse skriver inte bara underhållande utan dessutom stilistiskt säkert. Och jag blir nyfiken på hennes livsöde: hennes äktenskap, hennes liv i Tjeckien och inte minst hennes aktiva motstånd mot nazismen. Om detta har hon berättat i en rad andra böcker. Nästa självbiografiska del heter Kring kunskapens träd. Den bör rimligtvis utspela sig i Lund, eftersom hon bodde här under åren 1899-1904 (ursäkta mitt dåliga foto!).

 

 

Anglicism 2: ”Vad kan jag göra för dig?”

Inom loppet av ett par dagar har jag två gånger hört det engelska butiksbiträdesuttrycket ”What can I do for you?” översättas till ”Vad kan jag göra för dig?”, detta på Barnkanalens dubbade program. Vem har någonsin hört detta yttras av ett butiksbiträde? ”Vad kan jag stå till tjänst med?” eller ”Kan jag hjälpa till?” är väl i så fall fraser som är mer lämpliga i sammanhanget. Det räcker inte med att kunna ett främmande språk för att översätta; man måste också behärska sitt eget språk med dess idiomatiska uttryck.