Filmen om Maria Callas

Romaner om verkliga människors liv klarar jag inte av att läsa. Det finns ett moraliskt aber i det som man inte kommer undan. Är det verkligen rätt att gegga i människors privatliv och fantisera om dem utifrån vad man vet? Jag tål inte heller att författaren både gör sanningsanspråk och svär sig fri från dem genom att hänvisa till den konstnärliga friheten.

Egentligen borde jag tycka likadant om spelfilmer – och i viss mån gör jag nog det. The Crown kan jag inte se. Varför jag trots allt går och ser filmen Maria om Maria Callas har att göra med mitt operaintresse. Den känsla av asgam jag har med mig in i biosalongen stannar till viss del kvar, eftersom den stora operastjärnan skildras utifrån sina minst trevliga sidor. Samtidigt är det här så bra gjort att jag inte ångrar mitt filmval ett ögonblick.

Filmen skildrar den sista veckan i Maria Callas liv, i september 1977. Hon är i ett svårt tablettmissbruk som ger henne en minst sagt skev verklighetsuppfattning. Hennes två betjänter i den flotta parisvåningen gör vad de kan för att vara henne till lags men är också medberoende.

Angelina Jolie har sannerligen stigit i min aktning efter den här filmen. Hennes porträtt är oförglömligt. Jag är fortfarande tagen av hennes insats, så här en dag efter.

Operaarior spelas från början till slut, från ”Ave Maria” ur Verdis Othello till ”Vissi d’arte ur Puccinis Tosca.

Multoque plus proficiat is qui inflammet iudicem quam ille qui doceat

Jag sitter och översätter en skrift av Cicero, i vilken han utvärderar Roms talare genom tiderna. En egenskap som återkommer hos en god talare är att han kan få publiken att stämma in i det han säger; särskilt skicklig är den talare som lyckas vända åhörarna och få dem att ändra uppfattning, att tycka sådant de inte visste att de tyckte.

Det man säger måste anpassas efter situationen: ämnet, mottagarna och sammanhanget. Att mästra sin publik är ingen god idé. Med det når man inte fram med sitt budskap och man vinner inte åhörarnas förtroende.

Jag gissar att kulturminister Parisa Liljestrand hade fått underkänt av Cicero, hur duktig politiker hon än är. I stället för att ta chansen och tala om svensk filmhistoria eller kanske kulturens betydelse för individen och samhället, varför inte med något exempel ur verkliga livet, blev det politik. Som politiker kan hon hålla det talet i ett annat forum, inte som invigningstal på en filmfestival. Även om man håller med henne i sak blir det för en fackman stendött och uppfattas som obildat och föraktfullt.

Det är tråkigt att se att borgerlig kulturpolitik än en gång betraktas som kulturfientlig. Vi behöver bli bättre än så här. Kanske kan Cicero fungera som guide?

Professorn

Det är egentligen en missvisande titel, för huvudpersonen i den här romanen är inte professor utan vanlig lärare. Samtidigt finns det en poäng i det språkliga missförståndet, eftersom det är just ett sådant William Crimsworth gör när han kommer till Bryssel från England för att undervisa i engelska på en pojk- respektive flickskola och kallas för ”professeur”.

Professorn är Charlotte Brontës debutroman, skriven under pseudonym. Tyvärr fick hon den inte utgiven. Kanske beror det på att romanen inte har den nerv eller några inslag av krypande obehag som finns i Jane Eyre. Likväl är den av hög litterär kvalitet, som allt systrarna Brontë producerat.

Man kan kalla historien för en omvänd Villette. I Villette berättar Brontë i fiktiv form om sina upplevelser som elev i Bryssel och hur hon där blir förälskad i sin lärare. Här är det i stället en ung engelsk föräldralös man som, efter att han prövat lyckan men vantrivts hos sin stormrike, hänsynslöse företagare till bror, hittar kärleken i en elev, en försynt och prydlig schweiziska.

Boken presenterar idéer om att även gifta kvinnor borde kunna nyttja sin talang och förtjäna sitt uppehälle – och ha maken som sin samarbetspartner och inte försörjare.

Charlotte Brontë (1816-1855), briljant författare som bara blev 38 år gammal.

Framför allt uppskattar jag huvudpersonens integritet. Han har en stark moralisk kompass som gör att han vänder sig bort från personer och miljöer som han finner moraliskt tvivelaktiga (med dålig karma, som vissa skulle uttrycka det idag), utan att för den skull låta sin själ skadas eller förbittras.

Jag har läst romanen i svensk översättning. Varför inte läsa i orginalspråk? kan man undra. Visst gör jag det ibland, men eftersom jag vill läsa snabbt och inte haka upp mig på ord jag inte kan och därmed gå miste om eventuella väsentligheter, valde jag den här gången Modernistas utgåva. Dessutom tänker jag att jag gynnar det svenska översättarskrået genom att låna och köpa svenska översatta böcker. Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling översätter till en vacker och ordrik svenska med behaglig rytm – en ren njutning att läsa.

Stolta stad

Wille Crafoord minns jag som finurlig ordkonstnär och tonårsidol i Just D. Här visar han sin bredd och begåvning i en historisk exposé över Södermalm. Läs och njut!

Bild: Målning av Johan Sevenbom

Falcos hyllning till Garbo

I mitt materialsamlande till en text om Garbo hittade jag den här hyllningen till vår svenska stjärna, skapad av österrikiske popmusikern Falco, mest känd för ”Rock me Amadeus”. Jag kände inte till den innan! Texten lyder inledningsvis:

She had exquisite style
She was upper class
She had supernatural grace
A melange of Aphrodite and VEnus
Combined with an angel’s face
She didn’t talk to the press
She couldn’t care less
She didn’t even answer the phone
She said on one occasion, without persuasion
”I want to be left alone”

From this moment on, from dusk ‘til dawn
‘Til the end of time, I’ll be with you
You’ll be with me, forever in my mind

It’s you I see before me, oh oh, Garbo
C’est toi que je t’adore, oh oh, Garbo
A lover’s greatest story, oh oh, Garbo
They say well that’s amore! Oh oh, Garbo

Stina tänker på romarriket

Östgötateatern läser dikter av romerska poeter i Linköping och Norrköping under januari månad. Man kan höra skådespelaren Stina von Sydow läsa Ovidius, Horatius, Catullus och Sulpicia i svensk översättning och inta en soppmåltid samtidigt. Det hon säger om poeterna säger också något om varför jag har vigt mitt liv åt just desamma: det ger något stort till livet att möta människor som levde för tvåtusen år sedan.

https://www.ostgotateatern.se/pa-scen/stina-tanker-pa-rom

Rebecca

Det hände ibland att vi fick se film i gymnasiets engelskundervisning. Jag minns att vi vid ett tillfälle fick välja mellan tre filmer. En av dem var Hitchcocks Rebecca från 1940. Vilka de två andra var minns jag inte. Omröstning skedde. Jag var den enda som lade min röst på Rebecca, något som jag några dagar senare blev pikad för om i ”klassens dagbok” med formuleringen att jag i vanlig ordning önskade en ”sur svartvit film”. Redan då var jag kärringen mot strömmen.

Åren har gått. Filmen har jag fortfarande inte sett, men jag har i alla fall äntligen läst Daphne de Mauriers roman från 1938, vilket jag hade föresatt mig att göra före min död.

Denna psykologiska thriller i brittisk herrgårdsmiljö med reminiscens av Charlotte Brontës Jane Eyre har kallats århundradets roman. Som om den litterära kvaliteten inte redan var hög nog innehåller berättelsen oväntade avslöjanden och vändningar som förhöjer läsupplevelsen.

Nu får jag se till att se filmen också.

Ur Alfred Hitchcocks Rebecca (1940)

Lämna hämnden åt Gud

I höstas besökte jag Bjärka-Säby, denna oas för andlig fördjupning och personlig utveckling, för en ”retreat” ledd av biskop emeritus Esbjörn Hagberg. Temat var ”Försonas med livet”. Vad gör man med den bitterhet och vrede som inte försvinner? När rättvisa inte skipas? Biskopen läste ur Psaltaren, delade med sig av sina och andras berättelser och sammanfattade i en slutsats: ”Lämna hämnden åt Gud”

Orden kom till mig igen när vi i familjen nyligen såg den fransk-italienska produktionen Greven av Monte Cristo i regi av Bille August. Även om det nog var jag som föreslog den, ångrade jag mig nästan genast eftersom jag redan hade sett två filmatiseringar av romanen. Dessutom tyckte jag, efter första avsnittet, att dialogen var lite svajig. Men jag fick ändra mig i andra avsnittet där Jeremy Irons briljerade i rollen som prästen Faria, medfånge till berättelsens huvudperson Edmond Dantès.

Edmond Dantès har som bekant blivit satt i fängelse, oskyldigt dömd utan rättegång, och har bestämt sig för att utkräva hämnd när han väl blir fri. Känslan är djupt förståelig. Han har blivit berövad sina bästa år och tvingas sitta i en usel fängelsehåla utan hopp om att bli frigiven. Hans tro på människan är så gott som utplånad. Prästen, som blir hans vän, förmanar emellertid: lämna hämnden åt Gud.

Efter femton år lyckas Edmond rymma och kan börja ett nytt liv som Greven av Monte Cristo. Han hade kunnat leva ett liv i lyx och stillhet, men är skadad för livet och besatt av att skipa rättvisa. Makten han fått genom sin förmögenhet ger honom möjlighet att sätta dit dem som förstörde hans liv.

Hämndtankarna gör honom dock inte fri. Hans liv blir en teater där han iscensätter tablåerna. Som människa försvinner han in i något annat än det han en gång var och blir oemottaglig för kärlek.

Det är så sällan som jag ger mig själv tiden att sätta mig ned och konsumera film. Det här påkostade och väl genomförda dramat är jag glad att jag tog mig tid att se. Sam Claflin i huvudrollen vill jag se mer av. Och Bille August är en av mina favoritregissörer. För exakt ett år sedan flög jag till Rom. Bille August var på samma flygplan. Nu förstår jag vad han var på väg till.

Garbo – where did you go?

När jag var tio år fick jag syn på en biografi om Garbo i min morbrors bokhylla. Jag frågade om jag fick låna den – och fick den. Efter den läste jag allt jag kom över om den svenska filmstjärnan.

Därför hängde jag idag på låset, iklädd polotröja och byxor med pressveck, till premiären av ”Garbo – where did you go?” i regi av Lorna Tucker.

Garbo kom som nittonåring till Hollywood, nyexaminerad från Dramatens elevskola. Hon kom dit tillsammans med mannen som upptäckt och format henne, regissören Mauritz Stiller, i hopp om att vara med och skapa filmkonst. I stället kom hon till vad hon tyckte var en fabrik. Hennes brev hem till Sverige vittnar om stark hemlängtan. MItt eget amatörpsykologiska utlåtande efter att ha läst dem är att hon drabbades av depression. För mig var den stora behållningen av filmen just citaten ur dessa brev. Den läskiga masken som viftas med i tid och otid kunde jag ha varit utan.

Magnetisk skönhet och utstrålning hade hon, och jag länkar här till filmhistoriens i mitt tycke underbaraste ögonblick, ur Åtrå med Garbo och John Gilbert.

Om Filomelas och mytens förvandling

Bland de många och myllrande myterna i Ovidius Metamorfoser är berättelsen om Filomela en av dem som drabbat mig mest. Om denna myts tradition kan man läsa i Sigrid Schottenius Cullheds utmärkta Filomelas förvandlingar (Ellerströms förlag), en bok som sannerligen har förtjänat de fina recensioner den har förärats. Jag bidrar med ytterligare en som kan läsas här.