”För simpelt”, säger hjärnan. ”Sluta tänka och sänk garden”, svarar själen.
Mötet med mitt livs följeslagare gav mig också musikaliska diton. En av dem var den italienske tonsättaren Ludovico Einaudi, vars monotont minimalistiska stycken med sitt vackra vemod fick ackompanjera min inre pilgrimsvandring.
I dag skall jag framföra stycket ”Una mattina”. Meditativt och mjukt som allt från Einaudis händer.
Den danske historikern Christian Molbech reste i Sverige under åren 1812 och 1813. Under sitt besök i Lund besökte han en Aftonsång i domkyrkan för att lyssna på den ryktbare predikanten Henric Schartau. Molbech berättar:
”Jag fann (i Domkyrkan under en Aftonsång) en ovanligt stor folksamling och väntade i följd deraf att få höra en god predikan, men blef deri alldeles bedragen. En ålderstigen prest med den obehagligaste organ jag någonsin hört från ett sådant ställe, jagade mig inom en fjerdedels timma ur kyrkan genom sitt jemmerliga föredrag, hvaraf jag lyckligtvis knappt förstod hälften och med sin skrikande röst, hvilken liksom sönderskar mina öron.”
Dagen efter valet skriver jag färdigt en artikel om Henric Schartau och skickar in. Sedan åker jag till Köpenhamn, strosar runt och påbörjar ett nytt projekt om Ernest Hemingway. Tillfredsställande att kunna bocka av en sak på listan och sätta tänderna i något nytt.
Jag har nyligen läst ut en roman som jag bäst beskriver som en postpokalyptisk robinsonad. Många, däribland Doris Lessing, har uttryckt beundran för Marlen Haushofers Väggen från 1963. Själv blir jag till en början fascinerad, men sedan uttråkad.
En kvinna är på besök hos en släkting i ett fritidshus i Alperna när hon, under en promenad, går rakt in i en enorm glasvägg. Med väggens ankomst tycks allt mänskligt liv i trakten ha gått under. Stugägarna, som tillfälligt åkt iväg, kommer inte tillbaka. Kvinnan, vars namn vi aldrig får veta, får klara sig ensam i den välpreppade stugan tillsammans med tillhörande djur.
Vad som har hänt får man inte veta, och inte heller lägger kvinnan någon tankekraft på det. All kroppslig och intellektuell energi går åt till att överleva. Det är potatisodling, vedhuggning, skörd och djurhållning. År efter år. Existentiella frågor, som man tycker borde uppstå vid en sådan kris och som hade varit intressanta för läsaren, lyser med sin frånvaro. Men kanske är det också meningen. Först när människan har det bra, när hon inte behöver kämpa för sin överlevnad, kommer frågorna om livets mening. Sådana frågor ryms inte här. De är lyxvaror.
”Efter middagen hos Helvigs foro vi, först till Botaniska träd-
gården utanför Potsdamer Thor, en vacker trädgård, rik på ut-
ländska växter. Där såg jag för första gången georginer eller
dalier blommande. Denna växt är från Amerika hitförd af
Alexander von Humboldt.”
Ur Malla Silfverstolpes dagbok, den 25 september 1825, från en resa i Berlin som hon företog tillsammans med Erik Gustaf Geijer och Adolf Fredrik Lindblad.
Dahlior från Botaniska trädgården, Lund.
Georgin eller dahlia? Om blommans namn kan läsas här.
Jag hälsar dig, rika September, som tändt
ett lövverk av flammande guld kring din sköld.
Ur Hösthorn av Erik Axel Karlfeldt
Inga av guld flammande löv i Skåne än, men väl sensommarskönhet.
Idag hade jag turen att kunna lyssna på Lena Andersson när hon berättade om sin bok, årets bok, Koryféerna. Typiskt nog glömde jag att ta med mitt eget exemplar för signering, men jag köpte hennes senaste krönikesamling i stället, strålande även den. Och så fick jag tillfälle att tacka och berömma min idol.
”Tillsammans kan vi göra vårt Sverige bättre”, säger Socialdemokraterna i sin valkampanj. ”Tillsammans kan vi göra svenska bättre” vore en bra början, säger jag och reagerar på en av partiets valaffischer (se nedan). Det heter ”för dem som”, enligt regeln om objektsform av pronomen efter preposition, alltså för/till/åt/med/om/bakom/efter/före/bredvid etc mig/dig/honom/henne/oss/er/dem. Språkliberaler som hävdar att det minsann numera anses godtagbart att skriva ”för de som” har visserligen rätt, men jag kan inte annat än att betrakta den nya regeln som släpphänt, dum och onödig. Man hänvisar till äldre belägg, men dessa är sällsynta.
Läs äldre författare! De månar om god stil. Zacharias Topelius får tjäna som exempel:
BARNENS BÖN FÖR ALLA
för alla sjuka i sömnlös kväll;
för alla fångar i järn och cell;
för de landsflyktiga, de fördrifna;
de faderlösa, de öfvergifna;
för de vansinnigas mörka natt;
för dem, som mist sina ögons skatt;
för alla lytta; för dem en tunga
du nekat, Gud, att ditt lof besjunga;
för dem, som sörja sitt fosterland;
för slafven under sin bödels hand;
för de förtryckta; de skuldlöst dömda;
för de förskjutna och de förglömda;
för dem, som dig. Herre Jesu Krist,
ha aldrig känt eller tidigt mist;
för alla sorgsna, för alla arma;
Gud, öfver dem dig i nåd förbarma I
Bed för de brottsliga:
Så vill jag bedja för dem också,
som långt från Gud uti synden gå:
för dem som stjäla; för dem, som röfva;
för dem, som Herren med blod bedröfva;
för dem, som fresta oss till fördärf;
för dem, som ockra på änkors skärf;
för dem, som svika sin vän i nöden;
dem, som förråda sitt land i döden;
för dem, som smäda med ondt försåt;
för dem, som glädjas åt oskulds gråt;
för dem, som häda; för dem, som hyckla;
för dem, som fräckt med allt heligt gyckla;
för dem, som dränka sin själ i rus;
för dem, som bränna sin nästas hus;
för dem, som sälja för guld sin ära;
för dem, som ljuga och mened svära;
för dem, som yfvas i flärdens sal,
i uselt högmod, i afunds kval;
för dem, som frossa; dem, som förtrycka,
och dem, som spela om mänskolycka;
för dem, som neka den arme bröd;
för dem, som stöta sitt barn i nöd;
för dem, som banna sin far och moder;
för dem, som hata sin egen broder;
för dem, som dig. Herre Krist, försmå
och mot din heliga ande stå;
o, att med ånger till dig de blickel
O, Herre, Herre, förskjut dem icke!
Bed också för de lyckliga:
All glädje, som all sorg, den är,
o Gud, din ädla gåfva.
Lär dem, som du din nåd beskär,
att dig af hjärtat lofva.
Gif, att det goda löjet slår
som blommor upp ur jordens vår,
när jordens sorger sofva.
Bed för de goda:
Välsignad vare den, som går
i Kristi spår på jorden.
På 90-talet såg jag all kinesisk film jag kom över. Det började med Zhang Yimous stilsäkra Den röda lyktan (1991) med Gong Li i huvudrollen som den fjärde och yngsta konkubinen till en man som vi aldrig får se. Jag kom att tala om filmen med några vänner ikväll och letade för nöjes skull på Youtube efter den – och fann den i sin helhet! Läge att se om den.
Den samtida klassiska körmusiken upplever en renässans. Med rötter i ett traditionellt hantverk har en hel uppsjö med kompositörer skapat underskön musik. För något år sedan skrev jag om detta fenomen i Axess magasin. Det här överjordiskt vackra stycket, med text ur Höga visan, är komponerat av norrmannen Ola Gjeilo (f. 1978). Här framfört av tyska a cappella-ensembeln Sjaella.
Minerva 