Min gamla kompis Fanni Faegersten från Classicum (hon var doktorand i Antikens kultur och samhällsliv medan jag studerade klassiska språk) gästade igår kväll Athenvännernas sydsvenska avdelning vid årets första träff. Ämnet var evighetsaspekter i fenicisk kultur. Cederträdet representerar en sådan. Träet är vackert, välluktande, hållbart och antiseptiskt. Dessutom kan cederträd bli över tusen år gamla. Stiliserade träd avbildades som symbol för evigheten, och, menar Fanni, det är dem man ser i joniska och korintiska kapitäl. Fascinerande!
För andra gången i rad var vädergudarna ovänligt sinnade mot oss. Trots en del återbud var det ändå ett gäng tappra athenvänner som trotsade snöovädret och kom för att lyssna. Det behövde de inte ångra.
Klart att jag måste läsa en skrift till bildningens försvar, jag som lever för de sköna konsterna och ser upp till bildade människor. Tyvärr har jag för dåligt minne för att själv komma upp i någon ordentlig bildningsnivå. Om man inte kommer ihåg vad man läst eller lärt, är man då bildad? ”Bildning är det som är kvar sedan vi glömt allt vi lärt oss”, lär Ellen Key har sagt.
Hon citeras i Sverker Sörlins Till bildningens försvar (2019). Men vad är det för bildning han försvarar? Han är inte nöjd med det klassiska bildningsbegreppet. Det är inte längre giltigt, menar han, varför han måste uppfinna en ny definition. Bildning är det vi vet tillsammans, formulerar han. Jaså? Jag övertygas inte. Det vi vet tillsammans är väl snarare grundkunskap. Bildning kräver bredd och fördjupning.
Att Sörlin så lätt viftar bort klassisk bildning irriterar mig. Platon nämns en gång, men det är inte mer än så. Själv tycker jag att de antika filosoferna och författarna redan har sagt allt om människan som behöver vetas. Men det är klart, de visste förstås inget om Donald Trump eller klimatförändringar. Det gör däremot Greta Thunberg, som Sörlin utser till vår tids folkbildare eftersom hon har startat en viktig bildningsrevolution. Verkligt bildade personer som Horace Engdahl eller Svante Nordin göre sig därmed icke besvär.
Bildningens värsta fiender är de konservativa, de som varnar för en islamisering som inte finns och utgör en fara för demokratin, dvs socialdemokratin. Jag kan inte se annat än att Sörlin sätter likhetstecken mellan dessa båda. Begrepp kapas för egna syften.
Till bildningens försvar är inget försvar för bildning; det är en politisk pamflett. Det är en plåga att ta sig igenom texten, som överhuvudtaget inte innehåller någon kärlek till vare sig litteratur, konst, musik eller filosofi utan är en närsynt samtidsbetraktelse, tolkad utifrån ett andefattigt, ateistiskt vänsterperspektiv, med en önskan om att alla ska dra åt samma förnumstiga håll.
Förra årets temadag på Armémuseum om Svarta havet, har blivit publikation, vilket firades på Rönnells antikvariat. Medskribenterna Moa Ekbom, Kristian Göransson och Per-Arne Bodin intervjuades av huvudredaktören Simon Stjernholm.
Till min glädje såg jag min Brutus stå i bokhyllan.
Var ikväll inbjuden till Juridicum i Lund av Konservativa förbundet för ett panelsamtal om kulturkanon med Alexander Christiansson och Svante Nordin. Den senare fick tyvärr förhinder, men det blev trots det ett gott samtal för och med intresserade studenter.
Idag fick jag möjlighet att berätta om min Cicero-översättning Brutus, i ett lunchsamtal på LUX, Lunds universitet. Martin Degrell, som spelade in radioprogrammet i september (HT-podden) intervjuade. Trevligt att få träffa intresserade personer och presumtiva läsare.
Maken, som fyllde år igår, hade önskat sig spexbiljetter för hela familjen. Så visade det sig att han fyllde år samma helg som lundaspexarna skulle ge Hitchcock. Han hade nog tänkt sig en föreställning till våren, så överraskningen blev desto större när vi kunde gå på självaste födelsedagen. Det fanns dock bara få biljetter kvar, så vi fick ta plats på läktaren.
Lundaspexarna är Lunds äldsta spexinstitution. Här har Hasse Alfredsson, Stellan Sundahl och Anders Jansson m. fl. slagit igenom. Ensemblen består bara av män. Den musikaliska kvaliteten är nog den högsta av alla spex.
Spexet uppvisade ett roligt persongalleri. Utöver Hitchcock syntes regissörerna Bergman, Fellini och Truffaut samt furst Rainier av Monaco och Grace Kelly i bröllopsbestyr.
Det var förfärligt längesedan jag var på spex. Senaste gången blev jag trött på alla omtagningar — man applåderar solisterna för att de ska reprisera och variera sina nummer — men nu tyckte jag att det var riktigt roligt. Stämningen i salen var hög liksom kvaliteten på manus och framförande. Ordvitsarna sprutar fram. Akademisk tradition när den är som bäst!
Idag deltog jag i en konferens om den romerska senrepublikens förlorare. Två internationella föreläsare var inbjudna, Lee Frantuono från Maynooth på Irland och Consuelo Martino från Edinburgh. Den förstnämnde talade om bildspråk i Aeneiden som, menade han, hänvisade till Pompejus. Den senare föreslog bland annat att Antonius inte begick självmord självmant utan uppmanades därtill. Mina lundakollegor Aske, som också var en av talarna, och Olivia, min före detta student, var arrangörer.
Själv talade jag om Brutus i Brutus, om synkrisis, jämförelse av två giganter som motor för retorisk progression och hur Brutus hamnar utanför det.
Det här var veckans andra föredrag. Veckan innehåller också två födelsedagar i familjen, och tillsammans med advents- och luciaplanering i mitt ordinarie arbete blir det lite tjockt. Man får beta av en sak i taget och nu kan den här halvdagen med tema ”förlorare” läggas till handlingarna.
Colloquium Balticum pågår, med Lunds universitet som värd. Colloquium Balticum är ett nätverk inom klassiska språk i Östersjöländer med en årlig konferens. Förra året var jag med i Riga. Årets konferens är den tjugoförsta i ordningen och min sjätte. 2011 var jag med första gången i Vilnius och har även varit med i Marburg, Tyskland.
Det övergripande ämnet för konferensen är ”Amor et odium”, kärlek och hat, och igår höll jag ett föredrag med titeln ”Justifying Forbidden Love”: Three Examples of hypothesis in Ovid’s Metamorphoses”.
Hypothesis är en retorisk textmodell som jag menar finns i tre monologer i Metamorfoser, framförda av Medea, Byblis och Myrrha. De har drabbats av förbjuden kärlek och försöker resonera med sig själva, för och emot, om hur de ska hantera sina erotisk-moraliska dilemman. Passionen har tagit en del av sinnet och strider mot förnuftet. Discordia mentis, kallar Ovidius det, disharmoni i sinnet.
Jag stakade mig, blev lite nervös och missade en del, men på det hela taget tror jag att det gick bra. När jag ska framträda klyvs även mitt sinne itu och jag har svårt att riktigt vara närvarande i det jag gör.
Konferensen har bjudit på kvalitativa, intressanta och lärorika föredrag och jag är glad över att kunna vara en del av det här sammanhanget.
I det senaste avsnittet av HT:s (Humaniora och teologi vid Lunds universitet) podd berättar jag om min översättning av Ciceros Brutus. Här kan man lyssna.
Den egyptiska staden Oxyrhynchos har av en slump kommit att bli ett tema för Athenvännernas sydsvenska avdelning, alltmedan en bok om staden var under utgivning, vilket jag inte visste om. Nu har den kommit ut, på Ellerströms förlag.
Vid sekelskiftet upptäckte två Oxfordarkeologer ett enormt papyrusfynd i en sophög i Egypten. En halv miljon fragment fraktades till England. Texterna behandlar högt som lågt: här finns prislistor och middagsinbjudningar blandade med dikter av Sapfo och utdrag ur grekiska tragedier.
Fragment av en text av Euklides.
Allt är skrivet på grekiska. Staden blev nämligen grekisk under Alexander den stores tid och lät grekiska vara det officiella språket även senare under romerskt styre.
Redaktör för boken har varit Karl Dunér, som också gjort en teateruppsättning av pjäsen, som nyligen har gått som åttatimmarsföreställning på Orionteatern i Stockholm.
Jag har fått uppdraget att skriva en essä utifrån boken för Axess magasin. Föredraget med Athenvännerna igår kväll var en välbehövlig inspirationskälla för mig.
Det var Lars-Håkan Svensson, professor emeritus i engelska och översättare av grekisk litteratur, som gästade oss och berättade om projektet. Tillsammans med Jan Stolpe och Daniel Samuelsson har han översatt de texter som Dunér valt ut.
Endasat en drygt procent av det enorma materialet i Oxford har publicerats – och ännu mindre, förstås, i boken. Jag ställde frågan om huruvida allt material är kartlagt eller det fortfarande är möjligt att finna något nytt av Sapfo eller Euripides. Det har nämligen gjorts, nu under 2000-talet. Svensson höll det inte för osannolikt.
Fragmenten ger oss inte bara en rikare skatt av den grekiska litteraturen, utan en större förståelse av det antika vardagslivet i en vanlig stad, under flera hundra år.
Det är kanske inte så trevligt att flankeras av en soptunna när man talar inför publik, men i det här fallet blev det ju riktigt passande. Lars-Håkan Svensson berättar om översättningarna i Sophögen i Oxyrhynchos för en intresserad skara i Athenvännnernas sydsvenska avdelning.
Minerva 