Jag läser Knausgårds senaste, Nattens skola, och fastnar för den här meningen:
”Vanans motsats, det överskridande och oregelbundna, som tillhör förälskelsen, ruset och konsten, är frihet men det innehåller också alltid något destruktivt, det är en kamin som brinner och för att hålla elden vid liv måste man bränna upp mer och mer, så småningom möblerna och till sist själva huset.”
För ett par år sedan skrev jag i Axess magasin om Knausgård och Ingmar Bergman. Knausgård erkänner själv sin tacksamhetsskuld gentemot Bergman. Ett ämne som förenar dem båda är konsten, hur den förhåller sig till verkligheten och hur människan genom konsten kan närma sig det gudomliga och konstnären närma sig Gud – eller rentav Satan.
Kristian är en tjugoårig norsk fotografistudent bosatt i London. Han vill frigöra sig från sin tråkiga familj och bli något stort, slå världen med häpnad. Citatet ovan kunde ha skrivits av Bergman själv och fångar så väl ungdomens vilja till frihet, dess vilja att bryta mot det konventionella, så att det i en del fall, särskilt bland konstnärligt sinnade, blir något destruktivt, ett beroende som ständigt måste ha mer ved på brasan.
Minerva 